Mammas Matstudio

Inger Grimlund kåserar

Om Inger

Här kom­mer lite läs­ning om mitt liv, som kvinna, mamma, mor­mor, far­mor och jour­na­list. Allt i Hem­met, Damer­nas Värld, Svensk Dam­tid­ning har varit mina arbets­plat­ser och så Gour­met, tid­ningen jag var med att skapa för fram­ti­dens gast­ro­no­miska glädje. I år fyl­ler Gour­met 30 år! Och jag 80 år. Vil­ket sammanträffande…

Det vik­ti­gaste i livet är kom­mu­ni­ka­tion mel­lan män­ni­skor. Den kan upp­nås på många sätt. Brev är oer­sätt­liga, äta till­sam­mans är bra, laga mat till­sam­mans ändå bättre och att ge varandra en kram då och då är nöd­vän­digt. Jag har som sagt 20 barn­barn som alla tagit del av mina öns­ke­mål. Vi träf­fas gärna i köket, vi pra­tar och lyss­nar på varandra — jag är helt enkelt under­bart glad över den kom­mu­ni­ka­tio­nen! För att sprida spis­vär­men till omvärl­den star­tade vår för­e­ning Låt Mål­ti­den Blomma något som vi kal­lade “Kock-kollo”. Begå­vade koc­kar och glada barn mel­lan 10 — 14 år ingick i upp­läg­get. Det blev en bok natur­ligt­vis — “Typ Mat” är nam­net. Ja, jag har skri­vit ett antal böc­ker under åren, “Kung­lig Taf­fel”, “Det goda Sve­rige” är ett par exem­pel medan de två senaste böc­kerna hand­lar om mitt liv. &NU.
heter “Ung mor berät­tar” och hand­lar om mina år som ung mamma till sex här­liga ungar och hur jag blev jour­na­list. Nu “På G med Inger” hand­lar om mitt liv som pen­sio­när i dag med gläd­jeäm­nen och ska­van­ker om vartan­nat. Det är 50 år mel­lan till­koms­ten av böc­kerna och varje kåseri har datum­stämp­ling. Annars är det ju van­ligt att man stäl­ler sig frå­gan — när var det? Som när Ingo blev världs­mäs­tare eller Evert Taube sjöng på Skan­sen. I böc­kerna kän­ner nog många igen sig — tänk, då fanns det inte någon dator att skriva på! Och då gick vi
till gran­nen för att titta på TV — själva hade vi inte råd med någon. Någon bil ingick inte i bud­ge­ten och hemma dela­des syss­lorna rätt­vist mel­lan sys­ko­nen. Det gällde att pla­nera.
Som volon­tär på Åhlén och Åkerlund tjä­nade jag 300 kr i måna­den. Det skulle räcka till både resor och nylon­strum­por — och så mat natur­ligt­vis. Man fick månads­lö­nen i ett kuvert! Reda pengar! Under­bart.
I dag för­svin­ner dem in i appa­ra­ter. Man ser inte skym­ten av dem — vips är de slut, upp­slu­kade av Nor­deas Ban­ko­mat eller Willy:s kas­sa­re­gis­ter. Lidingö har varit min familjs hem­ort under många år. Både min far­far Fred­rik Ljung­ström, upp­fin­nare, och min mor­far, Otto Svensson-Österkvist, gross­hand­lare, eta­ble­rade sig på Lidingö, far­far i Bre­vik, mor­far i Skär­sätra med omnejd. Han gil­lade att pla­nera hus och det sista Torn­vä­gen 3, byggde han 1919 till “sig och gum­man”, min mor­mor Anna. Senare bodde vi där, min man Otto och hela famil­jen i många år. Vi boade in oss i huset, från käl­lare till vind! Här fanns all­tid plats för kam­ra­ter och vän­ner. Ett under­bart hus som än i dag finns i famil­jens ägo — min dot­ter Annica tog över ansva­ret för denna famil­jekle­nod.
I dag bor jag kvar på Lidingö — en plats man all­tid åter­vän­der till!
Visst är det så!
Jag gifte mig med god­sä­gare Otto Grim­lund, bodde på Got­land på Klin­te­bys gård, flyt­tade till Hög­da­len och kom till­baka till mitt Lidingö i bör­jan av 60-talet. Här sit­ter jag nu på Gavel­vä­gen 4, med ute­plats och trev­liga gran­nar. Än lig­ger snön kom­pakt runt husen. Att hitta snö till våf­fels­me­ten är inte svårt, ett år som detta. Det gäl­ler att se ljust på till­va­ron.
Med vän­liga häls­ningar
Inger Grimlund

Leave a Response