Mammas Matstudio

Inger Grimlund kåserar

Matmaffian – goes Österlen

IMG_4458

Det var en gång ett gäng ytterst aktiva mat­jour­na­lis­ter som beslöt att sluta sig sam­man och bilda en för­e­ning. Det här hände för tret­tio­fem år sedan, på den tiden Tore Wret­man var den ton­gi­vande mat­gu­run med stor makt över oss journalister.

Det var inget fel i det, vi avgu­dade Tore Wret­man. Vi levde i sym­bios med varandra, mer eller mindre. I vil­ket fall som helst, när Tore kal­lade kom vi man­grant.
– Nu kom­mer Mat­maf­fian, skäm­tade Tore med ett leende, och visst gjorde vi det.
Men så en dag efter en infor­ma­tions­mål­tid på någon av Stock­holms bästa restau­ranger kom vi att fun­dera över situ­a­tio­nen. Kanske skulle vi visa mer eget intresse och inte gå i led­band, d.v.s. gå på press­vis­ningar och slicka i oss allt vad som pre­sen­te­ra­des. Kanske skulle vi vara lite mer kri­tiska och gå egna vägar in i kro­gar­nas heta kök. Kanske skulle vi rent av tacka nej till invi­ter och istäl­let smyga oss in i mat­sa­len för att testa ano­nymt.
Det här var inget Tore gil­lade.
– Du för­står, Inger, kro­gen kan ha en dålig dag, köks­mäs­ta­ren kan vara sjuk eller en leve­rans av färska råva­ror kan ha bli­vit för­dröjd. Det kan hända myc­ket som gör att just den här dagen, då någon av er i Mat­maf­fian sit­ter där i hör­net och spa­nar, just den här dagen inte är så bra som andra dagar…
Visst lyss­nade vi på kloke Tore men ändå, på Gour­met hade vi bör­jat för­stå att kro­gre­cen­sio­ner var intres­santa för våra läsare. Resul­ta­tet blev 199 bord och främst i raden av dis­kreta tes­tare fanns Lars Peder Hed­berg.
Mat­maf­fian räk­nade också med att få tips till repor­tage av med­lem­marna, från norr till söder. Till­sam­mans kunde vi bli en makt­fak­tor att räkna med. Är man maf­fia så är man!
Nu blev det inte rik­tigt så, istäl­let utveck­la­des för­e­ningen till en inspi­ra­tions­källa för mat­skri­ben­ter där före­drag, möten med intres­santa män­ni­skor, resor till främ­mande län­der och andra trev­lig­he­ter gjorde att Mat­maf­fian växte i med­lem­san­tal, även om vår boss sedan länge sagt ”Adjö” till oss alla.
Eftersom jag är till åren kom­men har jag legat lågt med del­ta­gande i arrange­mang som ford­rar för myc­ket kraft och spring i benen. Men ändå – här kom en inbju­dan med rubri­ken ”Mat­maf­fian goes Öster­len” som jag fak­tiskt inte kunde mot­stå.
Visst skulle jag orka?
Vis­ser­li­gen var avre­san från Stock­holms Cen­tral rätt tidig för mig, men min dot­ter Annica lovade följa med mig till Cen­tra­len.
”Vi ses 8.00-sharp!” stod det i vårt pro­gram och så blev det. Det var ett glatt gäng som anda­des ut mogrontrött­he­ten och slog sig ner i vagn 7, snabb­tåg 525, föns­ter salong. Vi var sex­ton maf­fi­abru­dar ombord på tåget, med vår boss Ella Nils­son i spet­sen. Allt var OK – vi anlände på pric­ken 12.35 till Lund.
Här vän­tade “Buss-Persson”, så rul­lade vi ut till även­ty­ret Öster­len där Berit Pauls­son, Malin Lan­dqvist och Eja Nils­son mötte oss 08-tor. De tre begå­vade gui­derna hade lagt ut färd­vä­garna och pric­kat in stopp som kunde intres­sera oss, från kro­gar, träd­går­dar och roliga buti­ker till mat­mark­na­der à la Skåne.
Östarps Gäs­tis stil­lade vår hunger med en klas­siska ”ägga­kaga” innan fär­den gick vidare mot värl­dens minsta museum i Tom­me­lilla. Nej, vi fick inte rum där, hela maf­fian, utan dela­des upp i två grup­per. Medan ena gänget bega­pade Hasse & Tages film­fan­ta­sier i vinklar, speg­lar och vrår för­lus­tade sig andra delen med att stu­dera Öster­lens Mat­mark­nad strax intill. Och så byt­tes vi av, rätt­vist ska det vara.
Innan vi chec­kade in på Kar­nelunds krog och Hotell för nat­ten gjorde vi ett stu­die­be­sök på Gun­nar­högs gård där raps är hedersor­det. Kall­pres­sad och tap­pad på stora och små flas­kor, smak­satt med örter och natu­rens kryd­dor – helt fan­tas­tiskt! Nu står en flaska raps­olja i mitt kök, olja som jag själv har varit med och pres­sat. Jag har andra mat­min­nen också, ett par fina getos­tar från Vil­helms­dals gård. Här fick vi glutta in i stal­let där get­terna gjorde bock­språng och stång­ade sig varma inför en impo­ne­rad Mat­maf­fia. Ostarna är utsökta, vad annars, det anser även Mat­tias Dahl­gren, så det så!
Men sen hände något under­bart, vi fick en läc­ker lunch och dess­utom upp­leva Man­del­manns träd­går­dar i Rörum, ett Para­dis för naturäls­kare och odlare med gröna fing­rar! Här lever Gus­tav och Mari Man­del­mann som Adam och Eva, kär­le­ken är syn­lig i allt de gör. Sedan 1996 har de eko­lo­gisk odling och Krav-känsla i allt pro­duk­tion. Med deras träd­gårds­bi­bel “Själv­hus­håll­ning på Dju­pa­dal” i fam­nen klätt­rade jag in i bus­sen och kände mig nöjd och glad – så bra att jag bestämde mig för att göra den här resan med Mat­maf­fian!
Upp­le­ve­lerna var inte slut för dagen! Fär­den gick vidare mot Sim­rishamn, efter ett kor­tare stopp på Karos­sa­går­dens antik­han­del. Nu var målet en av norra Euro­pas moder­naste vinan­lägg­ningar, Nor­dic Sea Winery. Just den här dagen hade de fått en utmär­kelse för arki­tek­tu­ren på anlägg­ningen, så humö­ret var på topp.
Men, kära vän­ner, jag var trött efter upp­le­vel­sen i Man­del­manns träd­går­dar så jag avstod från den gui­dade rund­vand­ringen i den jät­testora anlägg­ningen med cister­ner, maski­ner och rull­band. Men då ryckte vice VD på Oeno­fo­ros in med ett för­slag – kanske skulle jag vilja sitta bekvämt i en rull­stol – han kunde köra mig!
Jag kunde ju inte säga nej. Rull­sto­len var pre­cis ny och pre­miär­tu­ren blev spän­nande i vinan­lägg­ningen där ett 50-tal olika varu­mär­ken kunde butel­je­ras och tap­pas i boxar. Kapa­ci­tet ca 10 mil­jo­ner liter vin per år! Medan min maf­fi­a­kam­ra­ter var påklädda skydds­klä­der från tå till topp fick jag sitta bekvämt i rull­sto­len med ett glas äppel­must i han­den och leka pri­ma­donna. Visi­ten avslu­ta­des med en vin­prov­ning medan jag fort­satte att njuta den goda äppel­mus­ten, då jag ju inte dric­ker vin. I situ­a­tio­ner lik­nande denna känns det lite trist att inte snurra med gla­set och dra in vinets dof­ter i näsan för att sedan utbrista i lovord!
Men så kom ersät­ta­ren – äppel­must­prov­ning på Solå­sens gård hos Sven & Lena Ols­son, äppelod­lare sedan många år i Gladsax. Där fick vi upp­leva äppel­mus­ter med olika sma­ker, svåra att sätta ord på. Vin­ex­per­terna har ju ett eta­ble­rat språk, men äppel­mus­tens adjek­tiv har vi ännu inte lärt oss. Hela äppelsa­fa­rin var helt under­bar, vi klätt­rade upp i en kärra, så stor att vi alla fick rum, och så bar det iväg genom äppell­un­darna där fall­fruk­terna kan­tade de långa raderna av låga, välan­sade äppel­träd.
Luf­ten var fruk­tig av äpple och grönt, solen gav fär­gerna extra styrka och mitt i det hela fick vi en här­lig lunch vid lång­bord i träd­går­den.
Med en påse röda äpp­len stu­vade vi in oss i ”Buss Pärs­son” – nu var målet Kivik. Det är klart att vi måste upp­leva Kivik så här mitt i äpp­le­nas gyl­lene tid. För att helt och hål­let kunna njuta av det Kivik har att bjuda på, bör­jade vi med en lunch vid dukade bord, en trappa upp på kro­gen Buhre´s fisk.
Sill­tall­rik stod på menyn. Några glada livsnju­tare beställde en liten nubbe till sil­len, men vad kom in på våra tall­ri­kar. Sill? Nej — ström­ming! Som heter sill i den här delen av lan­det.
Man lär sig all­tid något och nubbe till ström­ming var kanske inte det man hade tänkt sig.
Nåja, jag var myc­ket nöjd med min äpp­le­must som pas­sade utmärkt just till ström­ming med pota­tis­mos..
Efter maten klev vi ut på tor­get där konst­nä­ren Emma Karp Lund­ström berät­tade hur hon kom­po­ne­rat årets äppel­tavla. Varje år kom­mer en ny äppel­tavla att pryda ham­nen i Kivik.
I täl­tet bred­vid fanns bil­der på äppel­tav­lor genom åren, dess­utom äpp­len i alla de for­mer man kan tänka sig. Helt fan­tas­tiskt! Äppel­sor­ter från A till Ö inra­made de fan­ta­si­fulla konst­ver­ken som beund­ra­des av besö­kare från när och fjär­ran.
Ja, det fanns många motiv för min lilla Canon-kamera. Några får följa med här, så ni för­står hur under­bart spän­nande, vac­kert och inne­hålls­rikt vårt Sve­rige är.
Tack till alla mina kol­le­ger och buss­chauf­fö­ren som hjälpte mig upp och ner vid bus­sens många stopp och avgångar. Tack för den min­nesvärda resan som gjorde att jag i dag kän­ner mig tio år yngre – så länge det nu varar!

Leave a Response