Mammas Matstudio

Inger Grimlund kåserar

Vi spisar spisar

IMG_1797Uttryc­ket ”att spisa” är rätt finur­ligt – vad menar man egent­li­gen. Spisa = äta – helt OK. Men ändå, stod man där vid spi­sen och mum­sade direkt ur gry­torna, kanske var det så? I vil­ket fall som helst fick jag i min hand en här­lig bok om spi­sar — och hur man spi­sar — sedd ur alla syn­vinklar. Boken heter ”Gamla spi­sar är heta!” och för­fat­ta­rin­nan är Christine Koele, upp­vuxen i Hol­land men bosatt i Sträng­näs sedan 2005 med tre barn och en mat­glad man. I hen­nes kök lagas maten på en AGA-spis!
Men hur i alla mina dagar kan det komma sig! frå­gar jag mig som vuxit upp med en AGA-spis som släng­des ut redan på 50-talet från Torn­vä­gen 3. Hur kunde Christine fatta tycke för denna gläd­je­källa i Hol­land? Hur kom spi­sen dit?
Saken är den att Christine fick upp­drag att med­verka vid några AGA-workshops i Neder­län­derna. Då var AGA-spisen redan efter­trak­tad både som vär­me­källa och super­spis i Eng­land – till sin för­vå­ning fick Christine reda på att AGA-spisen upp­fanns av en svensk Nobel-pristagare och inte av en eng­els­man, som hon först trodde. Vad var då natur­li­gare än att famil­jen köpte en AGA-spis när de flyt­tade till Sträng­näs?! Christine äls­kar sin röda AGA.

”Under den klas­siska ytan på varje AGA-spis finns ett hjärta av gjutjärn!”

– Så är det, säger Christine med varm röst. Vi bestäm­mer träff på stan för att prata mer om AGA-spisen inför den pla­ne­rade utställ­ningen ”Berg­sätra 100 år” på Lidingö Museum i maj. Jag kör min lilla röda Mini med vita rän­der, lätt för Christine att upp­täcka i tra­fik­vim­let – men var kan jag par­kera och var kan vi sätta oss ner och prata, jag vill också bjuda på en god lunch. Nu får jag hjälp av Christine. Hon tar upp sin lilla tele­fon­guide och jag rat­tar enkelt ut till Djur­går­den efter hen­nes direk­tiv. På ett kick är vi framme hos ”Flic­korna Helin-Voltaire” på Rosen­dals­vä­gen 14.
Ja, det ska vara en tjej från Sträng­näs som lot­sar en lidin­göbo till ett så bra mat­ställe – här har jag ald­rig varit förr! Men nu är vi här – Christine och jag, inne i vär­men där de fladd­rande ljuslå­gorna ger loka­len stäm­ning som om det vore jul. Vi sit­ter i dunk­let och ser hur gäs­terna går till sina bord med rågade tall­ri­kar från buffén. Själva väl­jer vi dagens gröna soppa på soc­ke­rär­tor med kräft­stjär­tar och cro­istini. Som des­sert en rejäl tårt­bit med mas­sor av nöt­ter, man­del och godis. Under bor­det vid den öppna spi­sen lig­ger en liten tovig jycke medan matte mum­sar dagens lunch med en väninna, klädd i kläd­samt svart och med sol­glas­ö­go­nen upp­skjutna i pan­nan.
Ja, man vet ju ald­rig, det kan bli sol igen… Detta är ”favo-stället”för ledig­hets­kom­mit­tén – helt klart. Barn, hun­dar och ammande mam­mor intar sin lunch sida vid sida – med några män som extra krydda på behö­rigt avstånd. Medan vi spi­sar – talar vi spi­sar. AGA-spisar natur­ligt­vis. Och när jag så ska betala för lun­chen visar det sig att jag glömt plån­bo­ken hemma!

Nej, vi blev inte avspi­sade – Christine halade upp sitt bank­kort och så fix­ade det sig. Nästa gång vi ska ”spisa” beta­lar jag!

Leave a Response