Mammas Matstudio

Inger Grimlund kåserar

Dramatik till vardags

IMG_8994 Egent­li­gen så har jag det så jäd­rans bra.Egentligen!

Sit­ter under den utfällda mar­ki­sen som ger skön skugga åt dagens sol­värme. Det blå­ser inte hel­ler, bara ett stråk av vind smy­ger in under det stora, vita mar­kista­ket och vin­den ger också lyft åt min svenska flagga på uthu­sets gröna bräd­vägg. Det skulle regna i dag, infor­me­rade oss i TV:s väder­rap­port, men nej! Visst är det torrt i kru­korna med pelar­go­ner och bus­ken med ros­ma­rin, basi­lika, per­silja och kori­an­der. Jag är inte helst säker på vad det är som stic­ker upp ur jor­den men ett är säkert – alla väx­ter törs­tar just nu efter vat­ten. Så jag tar vat­ten­kan­nan för att till­freds­ställa deras behov så gott det går. Ni skulle bara se de stora röda pelar­gon­bol­larna på bal­kongen, där rik­tigt trängs de med varandra i lådan – jag har fak­tiskt inte sett en mer kom­pakt blomst­ring tidi­gare. De trivs helt klart med den mor­gon­sol de får och en gnutta havs­ut­sikt. Jag vill ha någon eller några att dela lyc­kan med. Jag vill bjuda på en bit rull­tårta jag just bakat och rul­lat in i bak­plåts­pap­per för att hålla for­men. Jag vill släcka törsten med rabar­ber­le­mo­nad, jag vill, jag vill…
Men, var är mina nära vän­ner? Tele­fo­nen är märk­vär­digt tyst, inte en katt syns på går­den, vart har alla tagit vägen? Jag bestäm­mer mig för att göra något åt saken. Inte bara sitta och gnälla – är det ingen som ringer så får jag väl lyfta luren själv. (Ja, jag har fak­tiskt en rik­tig tele­fon, modell äldre, pre­cis som jag). Jag har tur — Kil­lan är hemma i Bre­vik och min granne Mar­ga­reth uppen­ba­rar sig till min stora glädje runt hörnet.

– Väl­komna – så roligt att ni kunde komma! Vill ni sitta inne – eller ute? Vil­ket före­drar ni, und­rar jag som glad vär­dinna. Det blev först en rabar­ber­drink ute och sedan en fruk­tig kyck­lingsal­lad inne i mitt svala kök. Under­bart med prat­glada vän­ner. Nu loss­nade tyst­na­dens tungor.
– Var har ni varit. Hur var väd­ret? Var det långt till havet?
Medan vi njöt maten under prat om ditt och datt för­byt­tes det van­liga säll­skap­liga sva­ren till berät­tel­ser från verk­liga livet.
– Vadå – väder!
– Vadå – bad!

Här kom berät­tel­ser om liv och död. Det visar sig åter­i­gen att verk­lig­he­ten är myc­ket mer dra­ma­tisk än man kan drömma om i sin vil­daste fan­tasi! Hör här!
Min granne Mar­ga­reth är en spröd men späns­tig kvinna runt de sjut­tio. Hon har flu­git flera varv runt jor­den som flyg­vär­dinna, bott i Syd­af­rika och levt ett spän­nande liv med krig och våld runt knu­ten. Men det som nu hände var ändå ovän­tat. Hen­nes hobby är inte mat­lag­ning, har jag för­stått, men ändå. Det blir lite sopor och gamla tid­ningar som ska sor­te­ras. Så en efter­mid­dag vid 17-tiden slä­pade Mar­ga­reth några tunga påsar till soprum­met vägg i vägg med vårt stora garage. Det står tyd­ligt ”Sop­rum” på dör­ren som all­tid varit svår att öppna med port­nyc­keln. Det gäl­ler att hitta rätt lås då det finns två av någon mys­tisk anled­ning. Nåja, Mar­ga­reth kom in – men inte ut. Ingen män­ni­ska kom med sopor, det var inte dags för det en ljuv som­mar­kväll i semester­tid. Som sagt – det var folk­tomt i hel kvar­te­ret. Vad gjorde hon då? Ban­kade på dör­ren med några tomma plåt­bur­kar som gav god reso­nans. Ban­kade och ban­kade. Tur­ligt nog är Mar­ga­reth av den lugna sor­ten utan hyste­riska anlag men hen­nes rop på hjälp blev med tiden sva­gare och sva­gare. Efter 1 ½ timme kom rädd­ningen. En bilä­gare hörde ropen på HJÄLP och hade som tur var en nyc­kel som pas­sade och ut vack­lade Mar­ga­reth.
– Det var långa tim­mar. Nästa gång jag ska kasta sopor tar jag med mig min mobil­te­le­fon i ett band om hal­sen. Det är något som är säkert!

Vil­ken rysare, under berät­tel­sens gång har Kil­lan sut­tit med ett inåt­vänt leende på läp­parna som om histo­rien var bra, men ändå. Hon hade helt klart något än mer dra­ma­tiskt att bidraga med. Och san­ner­li­gen – Kil­lan hade varit ”död”, hur länge kunde hon inte för­tälja, men hjär­tat hade slu­tat slå och and­ningen upp­hört! Och allt var en getings fel!
Så här gick det till – Kil­lan var på besök hos sin dot­ter Susanna med som­mar­hus på Got­land nära Klin­te­hamn. Kil­lan och barn­barns­bar­net Lucas, 4 år, kam­pe­rade till­sam­mans i gäst­stu­gan på går­den. Till histo­rien hör kanske också att jag avslö­jar Kil­lans ålder, 90+. En hög ålder som har gett Kil­lan smala ben och några ryn­kor – men annars är hon vital. Helt fan­tas­tisk! På väg in till kaf­fe­bor­det i mor­gon­stun­den tras­kar Kil­lan och lille Mar­cus över gräs­mat­ten hand i hand. Då plöts­ligt skri­ker Kil­lan till — hon blev biten av en geting i foten. Tril­lar omkull – Mar­cus för­står alva­ret och rusar in till famil­jen och ropar – mor­mor har bli­vit biten av en fluga! Om det varit så väl – flu­gan var en elak geting med ”rätt att döda”. Den hade så när lyc­kats!
Nu vet Kil­lan av för­stå­e­liga skäl inte vad som hände mer än att när hon vak­nade till liv såg sex stora, starka, vackra män som stod i en ring runt hen­nes späda kropp, iklädd bara natt­skjor­tan. Vil­ken upp­le­velse!
De var hen­nes räd­dare och rid­dare. De hade kom­mit från olika håll med sina vapen. När lar­met gick blev det full fart på rädd­nings­hjäl­pen; först kom två väl­ut­rus­tade väk­tare, sedan en brand­bil och sist en ambu­lans inne­hål­lande all utrust­ning man kan behöva i olycks­sam­man­hang, som här! Det ord­nade sig!
I ambu­lan­sen på väg till Visby lasa­rett kom choc­ken – Kil­lan ska­kade av köld trots den varma som­mar­da­gen.
Äls­kade Kil­lan, tänk vad som kan hända! Tack och lov att du är här, livs levande och hurra för att du Mar­ga­reth kom ut ur ditt fäng­else med för­stån­det i behåll. Märk­ligt nog har jag ingen häf­tig story att komma med. Som sagt – jag sit­ter under mar­ki­sen och ser solen sjunka ner bakom husta­ket mitt emot.
Skål för livet – i rabar­ber­le­mo­nad. För säker­he­tens skull…

Leave a Response