Mammas Matstudio

Inger Grimlund kåserar

En wirre och en kyss

IMG_8611 Det var den soli­gaste dagen av alla på vår skotska resa. En mån­dag, säll­ska­pet splitt­ra­des upp – tåg, flyg eller till en bör­jan en hyrd blå bil med begrän­sat utrymme. Det är där­för jag sit­ter här på bän­ken. Ensam.
Flo­dens vat­ten rin­ner förbi mina ögon, vin­den kyler sol­lju­set och de flax­ande tär­norna tit­tar besvi­ket på mig. ”Mata fåg­larna” du som sit­ter där på bän­ken – ”mata fåg­larna!”.
Ja, någon sys­sel­sätt­ning skulle vara kul och med lite bröd skulle det bli liv i luf­ten vill jag lova.
Bän­ken står just vid strand­pro­me­na­den. Det är en av de få viloplat­ser jag sett här i Tar­ves. Annars har jag tja­tat om att här skulle det behö­vas några bän­kar att vila på. Jag lovar er – de är myc­ket säll­synta på stan där­för hål­ler jag mig borta från buti­ker och gator. Att sitta i lugn och ro och fun­dera på allt trev­ligt vi upp­levt, är nog.
”So sen­si­bel” utro­par en pro­me­ne­rande herre som pas­se­rar min bänk och jag nic­kar instäm­mande.
So sen­si­bel! Det påmin­ner mig om vår avskeds­kväll i puben när Annica och Peter pac­kade upp sina pre­sen­ter från födel­se­dag­par­tyt.
Vi var många som sam­la­des runt baren där för att stilla vår nyfi­ken­het – vem gav vad till vem?
Som van­ligt fyll­des gla­sen med gott öl eller annan uppig­gande dryck.
Den gode Ivans röst tog ledar­ska­pet över Anni­cas, och jag för­sökte dämpa Ivan ”den för­skräck­lige” så att Anni­cas röst åter skulle bli hörd.
Peter förde bok, noga och kon­cen­tre­rat, ”ett arm­band i svart” från Kerstin o.s.v…
Då, mitt i virr­var­ret, hän­der det något helt fan­tas­tiskt oför­ut­säg­bart – en stor och lätt röd­bru­sig man tar sig fram genom famil­je­gänget. Han ger mig ett glas, helt fyllt med whisky, tit­tar mig in i ögo­nen och kys­ser mig bestämt och vän­ligt mitt på mun­nen!
Det var skönt – att bli kysst så här, helt utan för­var­ning av en man i sina bästa år! Vem hade kun­nat tro att något sådant skulle hända mig!
– Far­mor, jag kan sova någon annan­stans om du vill, vis­kar min rums­kam­rat Frida litet upp­het­sat.
– Nej Frida, det behövs inte, men det är rart av dig att fråga.
Gla­set med whisky blev motiv på ett foto av min kamera, ett gott minne av kväl­len!
Vem som sedan fick njuta whiskyns alla aro­mer vet jag inte. Min­net från kys­sen är dof­ten av whisky och ciga­rett­rök.
Som ni alla vet dric­ker jag inte alko­hol och gil­lar inte rök. Kvar i min­net är ändå Kys­sen, för kys­sen var bra. Inte tu tal om den saken.

Leave a Response